Vecka 2

Att det redan har gått två veckor är nästan svårt att tro, allt har gått i ett tempo flesta av oss inte varit vana med. Men nu är känslan iallafall att dom flesta har kommit in i rutinen. För oss som har sökt en utmaning har fått en sådan, och som grupp svarat bra på den. För egen del har det gått så fort att jag knappt hunnit reflektera över de här två veckorna. Med praktikmöte redan dagen efter vi landat och praktik efter det har det rullat på att man inte hunnit oroa sig över hur det går. På praktiken har jag kommit in i arbetet nu så det känns som man hjälper till och inte bara är i vägen. Kollegorna har varit bra på att lära ut och jag har haft hjälp av en annan praktikant från Eazy job som börja två dagar före mig, Men nu har hon åkte hem så det är till att klara sig själv.

/Axel

En egenartad egenhets journal.

Här på Malta efter två veckor, (give or take) har livet fått sig en stadga av sparsam sinnesupplevelser.

Praktikplatsen jag fick visade sig vara en underbar fullträff from the get-go och direkt anpassad efter ett sinneslag av denna bloggares specifika och någorlunda kufiska karaktär, (så att säga). En känsla av framsteg medan dagen går, känslan av att utföra något i live-time och inte dankmörda tid med att göra ingenting, men att faktiskt göra något som synbart ger resultat, får timmarna att flyga iväg tills det långa nio timmar skiftet är över, (med den extra timmen frivillig på eget bevåg då denne bloggare bara avskyr att slå dank, även i lägenheten och med fritid själv.) Kollegorna är klara med instruktioner, hjälpsamma och mycket samarbetsvilliga i att släppa in en främling i maskineriet på M&S Cafe.

Och inte nog med det, jag får även en del av dricksen för mitt hårda arbete också!

Win-Win!

Lägenheten hade sina skavanker men de löste sig rätt fort, granne åsido men jag gör mitt bästa med att hålla ljudnivån nere. Humöret på topp! Samarbete på topp! Kylen på topp!

Och med helgen ledig för mig själv, så kan jag även få min dos av att vara turist och se Malta i sin helhet, bit för bit, två dagar i veckan!

Jag i synnerhet kan omöjligt klaga över denna möjlighet att faktiskt leva på riktigt i den riktiga världen för fem veckor!

Enbart min viljekraft och attityd kan avgöra hur min upplevelse blir under min vistelse här, så om jag är på topp, så blir resten på topp likväl!

Var positiv och ekonomiskt medveten så löser sig av ens egna ansträngningar.Det är ingen semester såklart, men med min personlighet, så kunde detta lika gärna vara den bästa semester jag någonsin haft!
Fullt med saker att göra, ansvar att uppfylla och upplevelser att se!

Och jag ska vara här tre veckor till!?

Underbart!!!

End of logg.

Då då nu!

Nu har 6 veckor gått och vi avlutar fas 1 av SPACE projektet. På måndag börjar fas 2 då vi ska FLYGA TILL MALTA!! Känns fortfarande lite overkligt att vi ska vara på Malta och jobba i 5 veckor. Gruppen kommer sedan komma tillbaka och påbörja fas 3 där vi ska praktisera i Sverige i 6 veckor till, 4 dagar i veckan kommer vi ha praktik och ha 1 dag med gruppen. I fas 1 har vi haft mycket friskvård för att komma igång fysiskt. Mycket engelska lektioner, stresshantering (ACT) och fått information om alternativ för efter SPACE, som studier och vägledning mot arbetslivet.

Men nu fullt fokus på Malta!

//Gabriel, Vera & Axel

Sista veckan innan avresa

Så detta är sista veckan innan avresa. De sista bitarna håller på att falla på plats och det hela känns något overkligt. Generellt tror jag dock det varit en något jobbig vecka för gruppen. Det har varit problem med lägenheterna och hur vi ska bo, och det fanns inte något sätt att göra alla nöjda. Det har märkts att det varit något låg energi.

Så vad har vi gjort denna veckan rent praktiskt? Det har mest varit mycket information. Hur vi ska bo, packlistor, hur vi ska göra på flygplatsen, hur vår första vecka ska se ut, etc. Det känns konstigt att vi ska börja bo tillsammans, och att vi sen inte kommer att träffas mer när vi är klara med projektet.

Det har även varit sista veckan för praktiken här i Sverige. Några av oss kommer att fortsätta på samma praktikplats när vi kommer tillbaka från Malta, men för andra var det, det sista man fick av den platsen. Det är svårt att säga hur folk känner om det eftersom ens praktikplats och känslor om det är så individuellt.

//Joel & Carro

Dan före dan före doppardan!

...

Engelskan

Under engelskan denna veckan (Eller egentligen förra, då detta blogginlägget är en vecka sen) har vi jobbat med temat icke verbal kommunikation. Vi har pratat om kroppsspråk, olika nivåer av lyssna, samt om power poses (med en intressant TED talk om ämnet). Energin var något låg när vi pratade om att lyssna, vilket gjorde att vissa hade ironiskt nog svårt med det. Men trots det hade vi en livlig diskussion om sociala medier, telefoner, och media har för effekt på vår förmåga att lyssna på andra och att umgås med folk. Åsikter var många då alla hade sin egen. Vi kom aldrig fram till något, utan bara konstaterade att vi tyckte alla olika.

//Joel

An Eldritch Eccentric's log

Week 6

Final week of cutting the loose ends and threads for the final departure.

Final week of practition within the shop of twilight zone reconfiguration.

All comes to an end for the main event.

All not truly in accordance to one's personal harmony, yet emergency and adaptation will outbid it in exploration and re-focusing on the world beyond the cell and the ones stashed within it. Prepwork for myself allready under way, better than imaginable, despite the arguments of the elders who try their vain wishes of living the journey themselves through avatarism of myself.

Not good.

seperating the borders between individuals and minds and wishes cumbersome, as furstration harbor within the surface. Hopefully will not let them dictate my experience, the once-in-a-lifetime experience, by their own desires of journey beyond for themselves.

I will not.

Injury occured though, wrathful inanimate objects hurl and tackle into the reckless vagrants akin of the tsukomo of far east lore. Injury and pain resistant and increasing even to the final day.

Does not think much of the journey, as the future does not exist, only today. To feel fear for tomorrow and plaid a braid out of smoke and mirrors serve no purpose in the end.

To sum it all.

Two plans, either if one or the other crash, there will be nothing to be done about it. Whatever happens, happens. So that would be the only feat to fear out of this ordeal.

The end of act one is upon the stage.

That is a fact.

End.